En ultrasocial organism utan invasiva tendenser som hittar sin idealvikt och överlever genom att sluta växa – något som ingen annan livsform tidigare lyckats med i grupp, en triumf för det evolverade etiska medvetandet.
Precis som invasiva arter i ekosystem tenderar vi att expandera så länge det finns resurser att konsumera. Denna impuls att ständigt expandera leder till ekologiska obalanser som hotar såväl vår egen som planetens hälsa.
I stugan, i ett grånande november, hörde jag plötsligt något som hade gått mig förbi. Jag lyssnade säkert om verket fyra gånger, vilket bör ha tagit dryga timmen. Den vittnade om något, jag hörde människor, spridda i tid och rum som upprepade ett budskap.
Förståelsen att vi genom vår individualism kollektivt göder något opersonligt, något som växer utan egen insikt, är idag inte en medveten del av våra kulturella antaganden.
Människor har under mer än 250 års tid tenderat att få det bättre, veckoarbetstiden har minskat, att vi kunnat arbeta oss till lång semester, föräldraledighet, och ett utbildningssystem öppet för alla. Vi lever längre, är friskare och att många obehagliga sjukdomar kunnat botas.
Evolutionen har aldrig långsiktigt premierat styrka eller dominans i sig, vare sig biologiskt eller socialt. Det som selekteras är alltid de strategier och mönster som fungerar i den miljö där de verkar.
Det tycks mig avgörande för vår framtid att förstå hur dess expansion kan begränsas innan den förstör sin värd, det vill säga vår jord, allt levandes värld.
60 centimeter hög. 25 centimeter bred. En öppning på 15 gånger 15 centimeter. Ett tak stickande ut som en keps. Takpapp för att ge en extra touch av kvalitet och hållbarhet. Två rejäla spännband för att fästa det utan att behöva göra skada på stammen i onödan.
Det som människor utvecklar i vinstdrivande företag eller inom försvarsindustrin handlar om att göra vinster eller förgöra. Det bör i så fall heller inte vara särskilt långsökt att mena att det som skrämmer dessa människor är att någon annan ska komma före.
Jag rekommenderade en roman i bokklubben med arbetskamraterna (Air av Christian Kracht). Efter omröstning vann den och är nästa mötes bok. Full av iver har jag läst boken och är nu svårt kluven. Två veckor efter jag lagt den ifrån mig har jag ännu inte landat i vad jag har läst.
Det finns många röster om AI:s risker. Vi kan ana alla former av lobbyism eller politisk agitation för den egna verksamhetens eller gruppens risk att förlora i position.