På lördagen publicerade jag sista scenen av Reprogression, den finns nu komplett på länken Reprogression i totalt 18 scener. Jag skrev texten på 90-talet på en gammal dator med 3,5 tums disketter. Idag skulle jag inte längre kunna läsa dessa. I något skede så hade jag framsynt nog
Bofinken som satt på grenen vid skogsbrynet lutade nacken lite lätt bakåt och sjöng. Ännu fanns ingen hona, men hon fanns där ute någonstans det visste han säkert.
Som barn, från att jag var kanske fem år fram till att jag var kanske nio tillbringade jag somrar hos min farmor och farfar på deras landställe. Minnena är numera ganska suddiga, men vissa händelser kan jag fortfarande förnimma. Som hur vi åkte i roddbåten med en 4Hk Evinrude motor.
- Wikingar, ut, ut! Det var vakten utanför grottans ingång som ropade in i grottans dunkel. - Lämna dryckeshornet, här nalkas något vårt näste.
Ack, det finns så många själar som aldrig kommer att förstå att man inte behöver förstå, att man bara behöver känna sin egen närhet i det här.
Där allt är som mörkast, och framtiden som avlägsnast där skapas grogrunden för det nya och sällsamma i livet. Där avgrunden öppnas och hålet ses nära där finns nyckeln till den vändning du är ämnad att följa.
Tänk vad en liten insats kan skapa stort värde för så många personer. Trastpersoner, skräddarpersoner, bipersoner och inte minst två människopersoner.
På södra Gotland tycks konsten inte leva vid sidan av vardagen. Den är en del av den.
En ultrasocial organism utan invasiva tendenser som hittar sin idealvikt och överlever genom att sluta växa – något som ingen annan livsform tidigare lyckats med i grupp, en triumf för det evolverade etiska medvetandet.
Precis som invasiva arter i ekosystem tenderar vi att expandera så länge det finns resurser att konsumera. Denna impuls att ständigt expandera leder till ekologiska obalanser som hotar såväl vår egen som planetens hälsa.
I stugan, i ett grånande november, hörde jag plötsligt något som hade gått mig förbi. Jag lyssnade säkert om verket fyra gånger, vilket bör ha tagit dryga timmen. Den vittnade om något, jag hörde människor, spridda i tid och rum som upprepade ett budskap.