Den rökande dandyn

De rökte, med all sannolikhet Capitol, Maurice avslappnat stående bredvid pianot och hans elev satt fortfarande på pianostolen. Mellan dem på pianokanten stod ett litet fat med kinesiska motiv, askhögen var inte betydande, men det berodde mer på Ravels perfektion än att det inte skulle ha bildats drivor med aska från de utbrända cigaretterna. De hade tillbringat några dagar tillsammans på Le Belvedere. Manuel Rosenthal, som 10 år senare skulle komma att skriva orkesterstycket Jeanne D’Arc, var Ravels tredje och sista elev. De hade kommit in på ett samtal om äktenskap. Manuel hade nyligen träffat mlls. Lucie Troussier och blivit förälskad, de gifte sig 1929. Om han tvekat om att binda sig borde Ravel ha varit den perfekta personen att fråga. 

”Jag har träffat någon”, började han. ”En fantastisk kvinna, allt jag någonsin kunnat drömma om. Men samtidigt drömmer jag om att bli en stor konstnär, kanske inte lika stor som du men om man tillåts ta en plats någonstans i täten där bakom hur skulle du råda mig. Jag ser allt du åstadkommit men jag ser ju också hur du har inrättat ditt liv. Hur har du resonerat, har du aldrig funderat på att gifta sig och bilda familj?”

Svaret skulle kunnat verka avskräckande på de flesta med ambition att bli en stor konstnär. "Du förstår, en konstnär måste vara väldigt försiktig när han önskar ingå äktenskap med någon, eftersom en konstnär aldrig vet i vilken utsträckning han kommer göra sin livskamrat olycklig. Han är så uppslukad av sitt kreativa arbete och med de problem som följer därav. Han lever lite som en vaken drömmare, och för kvinnan han levde med skulle det inte vara särskilt roligt. Man måste alltid överväga sådant om man önskar att gifta sig.”