Don Quijote och Sancho Panza

Det finns få saker jag kan uttala mig om med något som liknar auktoritet. Egentligen ingenting om jag ska vara helt uppriktig. Hela mitt liv har i omgångar varit ett rastlöst sökande efter en förklaring, en mening med allt vi ser omkring oss, målet och meningen med det vackra i skapelsen och syftet med det grymma, ibland nästan obegripligt destruktiva, som ständigt sköljer över oss. Jag ser människor som i förtvivlan ber till en högre makt i deras lidande och andra som ber till samma högre makt för att öka sin rikedom eller egen makt på andras bekostnad. Det finns de som drar sig undan för att be och komma till insikt och på så vis nå ett efterlängtat uppstigande i en högre sfär. Eller de som reser ut världen för att sprida sin tro till andra, som visar sig kommit till andra insikter. Eller de som bara valt att tro på en härlighet och härdar ut livets vedermödor för att efter livet nå till detta paradis. Det gudomliga, den högre makten, skaparen är närvarande nästan överallt, men förmågan att se, höra och känna en stark närvaro hade gått mig förbi. Jag intalade mig att jag hade misstolkat signalerna.

Sommaren 2018 startade en ny resa. Den inleddes med två veckors bröllopsresa till Keene, i norra delen av staten New York inte långt ifrån Lake Placid. I en stuga på Hurricane road, inbäddad i en nära på orörd natur. Utsikt över berg som skimrade i blått om kvällen, en himmel som med snabba kast uppvisade alla tänkbara färger, och en grön tät vegetation som täckte resten av blickfånget. Kolibrier som surrande kom för att dricka nektar ur blommor vid terrassen. På den lilla klippta gräsmattan växte två träd bredvid varandra, utan glasögon tog jag dem båda för granar. Den ena hög, rakryggad och symmetrisk. Den andra, lite mindre, kanske två tredjedelar i längd, vildvuxen, utan samma rena symmetriska drag, men lika grön. Den log mot mig, och verkade blinka lite spjuveraktig. Jag döpte dem efter Cervantez figurer. Det var här, med dessa två, som resan började på riktigt. Det var med dem i ögonvrån som jag läste det citat som tillskrivits den brittiske filosofen och psykologen Alan Watts. Jag har inte lyckats spåra citatet men andemeningen är ändå typiskt för hans sätt att uttrycka sig.

Det var som att stoppa ned handen djupt i ryggsäcken som jag burit på sedan jag var liten och grävande leta fram det hårt vikta pappersark jag visste låg där. Ett pappersark som vikts på hälften, och sedan vikts igen och ytterligare igen många gånger. Citatet stod nu skrivet i liten text på det som var baksidan av denna lilla hårt veckade pappersbit. Och för varje veck som rätades ut stod skrivet andra ledtrådar som jag under lång tid skrivit i min själ. Bladet var tunt, mycket tunt och tjockleken på arket hade inte märkbart minskat efter flera utvecklingar.

Där fanns aforismer, mina meditationer och det fanns observationer som jag inte kunnat släppa eftersom de tilltalade min intuition. Exempelvis det kvantfysiska resonemanget att universum är skapat av en slump och inget av det vi ser idag har en medveten skapare. Den tilltalade mig, men konsekvensen att vår existens i någon mån då skulle vara ganska godtycklig och utan mening, tilltalade mig inte. Det kom i bjärt kontrast med den så tvärsäkra insikten hos naturfolk att naturen är besjälad, vilket också tilltalade mig. Att det medvetande som vi tillskriver oss som människor är en relativt ny företeelse. Att vi ständigt söker en mening med vår tillvaro och oförtrutet arbetar vidare med att föra livet vidare. Att religionernas kärleksbudskap var viktigt. Allt detta stod på lappen. För varje ny uträtning av arket fördubblades antalet observationer och även lappens storlek. När jag vecklat ut den i 6 vändor var arket stort som ett a4-blad och antalet meddelanden var redan uppe i 63. Baksidan av arket förblev tomt liksom en ensam tom ruta på den fulltecknade sidan som blev allt mindre tydlig för varje vändning.

Så vitt det gick att se var aforismerna utan inbördes ordning. Det saknades en systematik, men det var inte det viktiga just nu. Vi är inte skapade av ett medvetande, vi är på väg att göra skapelsen medveten. Skapelsen är inte färdig, den är fortfarande skör och vi har inte förstått betydelsen av att överleva. Vissa saker känns djupt i själen. Hjärtat tar liksom ett okontrollerat hopp. Det liksom fladdrar till i mellangärdet och ett litet pirr i maggropen signalerar att det här är viktigt. Resan var påbörjad, vägen redo att vandras.