Avsnitt 1. Oktober
Resan närmade sig sitt slut. Han ville inte bli intervjuad vid gaten på flygplatsen. Svara på hur ofta han reste, om det var i tjänsten eller fritid, om han hade handlat i taxfree eller köpt en kaffe i någon av caféerna. Han ville sitta ned, lyssna på musik, försjunka i sin bok och sin ensamhet. Det hade varit känslofyllda dagar. Att möta sig själv i kärlekens stad. Att gå genom vackra parker, sitta vid café, peka på historiska platser, observera intressanta byggnader, känna doften av bröd, se tavlor och äta mat på en servering, själv utan någon att uppleva alla intryck med eller bli uppmärksammad av. Ingen hand att stoppa sin i, ingen hårslinga som fallit lite snett att ömt stryka bort, inga läppar som trycktes mot hans hals precis under örat och inga ögon att drömskt drömma sig bort i. ”Jag kom närmare mig själv men blev samtidigt så smärtsamt medveten om min ensamhet”, tänkte han. Ensamheten hade blivit så påtaglig att det gjorde ont. Det hade inte börjat skymma men solens sista strålar nådde honom genom rutan på flygplatsen. Han såg ut. I hörlurarna strömmade Le moulin från Amelie. Långsamt började en tår rinna längs kinden, knappt synlig. Han såg ut mot den rosa skyn. “Varför gråter du?”, frågade rösten. Han dröjde med sitt svar. Pianots toner dövades, och det sista av solen försvann i fjärran. “Jag gråter för att världen är så vacker och för att jag är så ensam”, viskade han så till svar.
Det var tisdag. Han hade besökt Jardin de Luxembourg under eftermiddagen. Förmiddagen hade tillbringats på den avslutande dagens OECD-möte om arbetslöshet. På morgonen hade regnet fullkomligt öst ner och han hade varit så blöt att mötesordföranden hade frågat om han simmat dit. Mötet hade påbörjats efter lunch dagen innan och kvällen hade avslutats med en konferensmiddag där forskningsinstitutets Policy fellows hade varit inbjudna. Han var egentligen inte särskilt road av den typen av tillställningar men insåg att de berikade hans annars ganska inrutade tillvaro. Barnen varannan vecka, tidiga eftermiddagar för att hinna hem och laga mat, läsa läxor, umgås med dem, läsa flickorna till sömns och sitta någon timme med den äldste som ofta annars föredrog att vara för sig själv.
Måndagens förmiddag hade han hunnit till Sacre Coeur, blivit rånad i trappan ned från basilikan och köpt några billiga tryck över typiska Parismotiv av de få euro som blivit över. Sedan hade han återvänt till hotellet för att byta om till slips och kostym och tagit Metro till OECDs högkvarter. ”Jag skulle vilja få tillbaka meningen med mitt förlorade liv”, hade löjtnant Mamiya sagt. År senare skulle han betrakta de fyra dagarna som en vändpunkt. Den hade blivit en sista uppgörelse med det som länge plågat hans väsen, slutet på en berg- och dalbana i känslor, förlikning med minnen och en dörr som öppnades för framtiden.
