Den gamla shamanen satt djupt försjunken i meditation.
Hon kände närvaron men den var inte stark som förr.
Som hon lärt sig under sina resor fanns en tid när
resandet var i mörker. En dag fanns rösten och ljuset
där. Den berättade fantastiska ting, om träden, om
valarna, elefanterna, fåglar, gräs och humlor. Om
svampar och bakterier om hur det gett alltings moder
ögon att se sig själv och sitt ursprung.

Sakta hade rösterna blivit färre. Resorna blivit mörkare
igen. Vi är helt i era händer sa de, som alltid, liksom ni
är helt i händerna på växterna. Faller ni faller vi, faller
dom faller ni. Var rädd om det som bygger er och hela
vägen ner.

Drömtiden som funnits allt sedan schamanens unga år
drömdes av allt färre. Trädens rådare som vakat över
sin skog, fiskarnas rådare som lekt i strömmen, älgens
rådare vilsen på hygget, svaga irrande andar utan
kontakt med sina medvetanden. Fragment från en tid av
blomstrande mångfald.