Sagan om jägaren, läkaren och läraren
Det här är en saga. Kanske har det hänt, möjligtvis drömde berättaren. Kanske är det en uppdiktad historia som berättaren berättar för sig själv för att få en hållpunkt i en tillvaro som är alltför komplicerad för att greppa i sin helhet. Som i alla sagor vill berättelsen förmedla spår av visdom eller tecken som känns igen, men ofta något förvrängda. Vissa kommer säkert att se likheter med sin vardag men dessa ska betraktas som sammanträffanden och inte sanningar. Du som läsare kanske känner igen dig eftersom du haft grubblerier och upplevelser som bär drag av berättarens personligt färgade erfarenheter och tolkningar. Men det är mer tillfälligheter än något annat. Andra ser få paralleller eftersom de har andra erfarenheter eller önskemål. Det här är en uppdiktad historia utan anspråk på vetenskaplighet. I grund och botten tror jag inte på oföränderliga tillstånd, eller jämvikt. Det vore alltför tråkigt. Strävan till förändring är en kraft som hela tiden påverkar idéer, önskningar, intressen och behov. Det är människors interaktion och hur olika viljor jämkas samman som avgör riktning i varje epok. Vissa är mer framgångsrika än andra. Sagans slut kan skrivas av läsaren, eller någon annan. Det kan vara efter eget moget övervägande eller överlämnas till andras mogna övervägande.
Det var en gång ett litet samhälle. Människorna hade ännu inte övergått till att bruka jorden. De var jägare och födan bestod av de bytesdjur de kunde lägga ned. Hur de fortplantade sig vet jag inte riktigt. Kanske kom barnen med storken? Om det var någon skillnad i arbetsuppgifter beroende på kön, kanske ni undrar. Det vet man inte längre, men varför skulle det vara det? Det som individen fångade kunde denne också äta och överleva på. Jakten var inte ofarlig, ibland skadade sig individer och då de inte hade lagt på lager hände det att vissa inte tillfrisknade i tid för att skaffa sig ny föda. Det var en hård och ensam tid.
Även om de inte samtalade mycket sinsemellan så skrämdes många av tanken att skada sig och inte kunna försörja sig. Till en början hade några försökt att lägga undan byten för egen del, men mycket ruttnade och kom aldrig till användning. Det förekom även stölder där personer specialiserat sig på att stjäla undanlagda byten. Några kom överens om att turas om att jaga och vakta, medan andra anlitade bytesvakter som övervakade det undanlagda bytet. Som tack fick de ta del av en del av det. Det var på modet ett tag och många skaffade sig vakter.
Efter många upprepade händelser med skador som drabbat personer som de på ett eller annat sätt funnit närhet till så utvecklades dock även en annan sedvänja. Ett system för att avsätta en mindre del av bytesdjuren som kunde användas av andra om de skulle skada sig. Nymodigheten spred sig till allt större grupper. Personer som skadat sig kunde nära sig under tiden deras skador läkte. Det var till glädje för individer som därigenom levde längre. Visst fanns det de som överdrev sina skador. Några låtsades att det var värre än det i själva verket var eftersom det gav dem vila från den ganska jobbiga och farliga jakten. Det uppstod en del gnissel och misstänksamhet mot dem som skadats.
Fördelarna med det nya systemet, att dela, var dock så stora att de inte övergavs, istället så uppstod en ny innovation. En person med läkandets förmåga tilldelades en del av bytesdjuren för att kunna avstå jakten och istället vårda de skadade. Informellt pågick säkert en samtidig övertalning och peppning så att inte skadetiden förlängdes mer än nödvändigt. Stammen upptäckte att detta ledde till att skadade jägare återvände snabbare till skogen och jaktens resultat ökade. Genom att ge denne läkare en del av bytet i utbyte mot att hen ökade återvändandet till jakten hade samhällets samlade välstånd ökat. Vem hade kunnat tro att någon som inte var jägare skulle kunna göra så stor nytta för allas levnadsstandard. De omfamnade varandra i sin goda lycka och uppfinningsrikedom.
Uppmuntrade av framgångarna började stammen att experimentera. En av de mer lyckade dragen var att avdela jägare som instruktörer och att samla kunskap om olika jaktmetoder. Jaktmetoderna förfinades och skolor inrättades som utbildade blivande jägare i de nya metoderna. Även läkekunskapen utvecklades på motsvarande sätt. Genom att avdela några personer att lära ut jagandets och läkandets tekniker visade sig hela samhällets jakt kunna utvecklas ytterligare. Alla samhällets invånare - jägare, läkare och instruktörer - samlades till ståtliga fester som hölls till allas goda framgång.
Nu skulle man kunna tro att stammen levde och frodades och att utvecklingen av nya arbetssätt alltid förde stor lycka med sig. Men som alltid i sagornas värld fanns det ondska och försåtliga fallgropar. Inte alla experiment var lyckade. Under tider så fanns det fler läkare än antalet jägare som blev skadade, vilket jägarna tyckte var väldigt onödigt. Ska vi slita i skogen medan ni bara sitter och rullar tummarna kunde de säga. Men andra gånger var antalet läkare hållna till ett minimum vilket fick märkbara konsekvenser de gånger många hade otur att skadas samtidigt. Ibland tyckte de också att läkarna tog för mycket betalt och drog ned deras belöning, vilket till deras förvåning inte gjorde dem rikare utan bara gjorde det svårare att jaga med otränade hungriga läkare som översvämmade skogen och skrämde bytesdjuren på flykt. Det var ett ständigt trätande och med onda ögon sneglade många ogint på varandras förehavanden. Experiment med vakter infördes på prov och många läkare övergick till det yrket men utbytet var inte lika framgångsrikt som tidigare. Efter många prövningar lärde sig stammen att balansera mellan antalet läkare och jägare så att antalet nedlagda bytesdjur kunde hållas på en tillfredsställande nivå. Under sådana tider hölls överdådiga fester och berömmandet av andras förtjänster ville inte sina.
Prövningarna var många och ibland kunde orosmoln identifieras i förväg och undvikas med enkla förebyggande insatser. Det fanns de som i efterhand beklagade sig att resurser satsats för att undvika något som aldrig inträffade. Då himlade många med ögonen och tänkte att hen en dag skulle förstå bättre. Andra gånger drevs önskan om att maximera näringsintaget så långt och jakten blev så framgångsrik att bytesdjuren nära nog tog slut. Det var svåra tider, men god jordmån för ordspråk med sedelärande innebörd.
Många år har nu förflutit sedan dess. Nya näringsintag tillfogades och andra njutningar än mat ledde till att många yrken utvecklades vid sidan av jägaren, läkaren och läraren. Kampen om resurserna och vem som var viktigare än någon annan svängde fram och åter på väg till en balans där alla kunde enas. När vi senast hörde talas om stammen så hade jaktmetoderna börjat bli så effektiva att det inte alls behövdes så många jägare. Någon form av dresserade metalliska djur utförde jakten och kom hem med bytet. Antalet skadade blev till ett minimum, ingen behövde längre lära sig hur man jagade på egen hand. Hur de löste frågan om hur bytet skulle fördelas vet jag inte, men jag är tämligen övertygad om att de snart kom tillrätta även med problemet.
Nej, vad säger ni ska vi ta och arbeta vidare vänner.
Så avslutade berättaren sin saga.
