Skåda stjärnorna
Det finns tillfällen i tiden då enskilda händelser tycks få särskild betydelse för hur världen sedan kom att utvecklas. Historien berättas vidare och förstärker tron till dess så många är övertygade att den odiskutabelt framstår som en avgörande händelse. Att ifrågasätta den kan väcka hat, hot och förföljelse, vissa sanningar kan bara utmanas i förtäckta ord. Den som ifrågasätter utpekas som revolutionär, tystas och fördöms av dem som vinner på den gällande ordningen. En dag är denne martyr grunden för nästa tids förtryck.
Om vi börjar vår berättelse på det sättet så kommer ni genast att tro att Maurice Ravel var en revolutionär, en förlösare, kanske visionär. Säkert är det någon som tänker att han måste gjort mirakel eller trollbundit sin publik med bländverk. Ett budskap inbäddad i musik och agiterande texter. Det är nästan så jag själv tror att det är dessa berättelsers röda linje, men ingen människa följer en röd tråd genom sitt liv. Det är inte så, vi utvecklas ständigt. Skiftande intryck, möten med olika människor och nya influenser, ändrar våra åsikter och anpassar oss. Att någon av oss skulle vara förutbestämd att bli det ena eller det andra, att vi har en utstakad väg som kan sammanfattas som en lång rad av logiska följder är inte på det sätt som jag upplevt mitt liv i vår värld. Det ena leder till det andra, ja jag intalar mig att det måste vara så men detta andra är så mångfacetterat och så intrasslat i alla andras liv och möten så utfallet är slumpmässigt redan efter några få steg. En viljestyrka kan vrida delar av utvecklingen men ansträngningen uppväger knappast den mångfald av upplevelser som följer av att möta världen med öppna ögon och att ta chanser när de uppstår.
Maurice Ravel kom att bli en av det tidiga 1900-talets mest inflytelserika kompositörer. Det är ingen tvekan om det, men ändå arbetade han hela tiden i motvind i sitt hemland. Ett hemland som han var ett med och älskade. Claude Debussy var hans samtida. De kände varandra och Debussy var redan vid Ravels ungdom etablerad som kanske den störste i Frankrike vid den tiden och även nu långt efter hans död. Claude Debussy var emellertid knappast den som kom att lyfta honom framåt.
Debussy sas ha en förmåga, och då inte minst i relation till sin yngre kollega, att uttrycka beundran och förakt i samma andetag. I ett brev till sin förläggare kommenterade han Ravels Histoires naturelles, som han fått i gåva av förläggaren en tid innan den uruppfördes: Det är alltför nyfiket! Det är konstgjort och fantasifullt, lite som en trollkarls boning. Men "Svanen" är fortfarande mycket vacker musik. (C'est excessivement curieux! C'est artificiel et chimérique un peu comme la maison d'un sorcier. Mais ' le Cygne' est tout de même de la bien jolie musique.) Och till sin vän Louis Laloy: “Jag håller med dig i din uppskattning av Ravels exceptionella begåvning, men hans framtoning som en trickmakare, eller ännu bättre, som en förtrollande fakir som får blommor att skjuta fram runt en stol, irriterar mig. Men ett trick är alltid förberett och kan tyvärr bara väcka förundran en gång.” Ravel och Debussy var vänner en tid, men saker kom emellan och de kom aldrig varandra riktigt nära. Dåtidens media gjorde också stor poäng att underblåsa deras schismer vilket inte bidrog till att föra dem närmare varandra, något som Laloy påpekat gick emot deras innersta önskan.
